Jag tror, jag tror på...?

Är livet lättare om man tror? Tro på någonting större än sig själv och sin omgivning. Jag undrar vart den där tron kommer ifrån? Är det någonting man får av sin umgängeskrets eller med sitt dna precis som anlaget för blåa ögon? Kanske är det någonting som bara krashar in i en utan någon kontroll?
Jag tror inte jag är lämpad för att tro på något, eller någon annan än mig själv. Jag behöver kanske inte någon "snuttefilt", eller bok (bibeln/koranen m.f.) att finna mina svar i. Svaren för mig borde ju finnas inom mig, inte sant?
Ett samtal jag har hade under helgen har fått mig att reflektera och klura lite extra...

Vad är tro, och vem "drabbas" av den?

Är tro trygghet, eller har man redan trygghet om man inte behöver tro?